Tjipp å hej!
Jaa, man märker ju absolut mitt stora engagemang att ha igång en blogg :)
Ett inlägg på över ett år, det är stort! Men men, så kan det ju bli när man inte haft någon inspiration eller lust till någonting egentligen, på väldigt länge.
Men myyycket har hänt sen jag skrev sist. Kanske skulle skriva av mig lite för att lätta på trycket, och göra plats för lite nya minnen i detta överfulla huvud.
Satt just och scrollade igenom min facebooklogg för att hitta när jag la ut ett inlägg från bloggen senast. Helt sjukt vad världen förändras. Snart är det jul, och snart kommer en förhoppningsvis hel och ren Alicia till världen!
Början av året var väl inte speciellt trevlig. Mycket oro för pengar och dyl då a-kassan höll på att strula sig för Mattias ganska länge, men vi kom igenom det oxå.
I maj var ju frontalkrocken här nere i korset. Det har satt sina små spår vill jag lova. Inte bara nacke och rygg som ter sig illa ibland. Det jobbigaste är att åka bil, ser varenda möte med en annan bil och lastbil som en potential krock. Och så ska man överleva vintern med detta ständigt i bakhuvudet. Får bara hoppas att det blir en lugn och fin vinter, än så länge har det ju inte blivit några otrevliga överraskningar :)
Sen i juni tog systern min studenten, sista fisen i syskonskaran... Redig kicka som skötte sig bra i skolan!
Den 21a juni fick vi beskedet om stundande liten lillknodd i magen *lycklig*.
Efter tio knasiga år ihop så kan man väl tycka att det är dags, även om allt runt omkring inte är i bästaste läget. Det blir ju som det blir ändå!
Haha, sen dess har jag levt som på små moln, tog tid innan jag förstod att det var på riktigt. Nu sitter man här med ömma, onda fogar och stor mage som e i vägen överallt. 18 dagar kvar till bf.
Omställning utan dess like, för oss och alla runt omkring.
Några nya underbara vänner har man fått på vägen, några har man tråkigt nog glidit ifrån. Men alla underbara har en plats här i mitt hjärta ändå och är inte glömda.
Lillebror har bekänt färg de sista veckorna, när jag själv haft svårt att ta mig för saker, så har han hjälpt mig med städ m.m. Alla runt omkring har visat omtanke och förståelse. Så på det stora hela mår jag nog ganska okej om man tänker efter. Sen är ju hormonerna som värsta sortens studsbollar, upp och ner och hit och dit! Deppig och glad om vartannat, sårad för ingenting, glad utan anledning osv osv...
Hade nu koncentrationsförmågan vart lite mer på topp så hade jag nog kunnat skriva detta ggr 10, minst. Men den där förmågan har gått å grävt ner sig nånstans, allt djupare sen i somras. Hoppas väl på att återfinna den så småningom, annars måste jag nog utlova hittelön så småningom.
Tack iaf alla underbara för att ni finns! Familj och vänner, ni betyder!!
Puss å kläm! <3
